Cogollo de col y eneldo

Tänker. Gråter.

Planerar. Lugnar ner mig. Andas ut.

Dricker te. Gråter.

Äter. Andas. Pratar. Röker.

Tänker. Ler.

Sitter.

Andas ut.

Det är så skönt att vart man än åker, vem man än är med, hur mycket insikt man än drabbas av, vilka saker man än upplever, reduceras till slut allt ner till samma centrala fråga: vad ska jag ha på mig ikväll?

4:25
Drömmen: du har något sjukt äckligt på läppen.
Kroppen särskilt munnen: aaaah! get it away!
Kudden: wft? sluta dregla?

Kroppsklockan: nu är det mitt på dagen!
Kroppen: hurra, vi stiger upp!
Drömmen (fading away): säkert på att du inte hade något sjukt äckligt i ansiktet typ en snigel?
Kroppen: upp! upp! upp!
Magen: du har missat frukosten och det är dags för lunch.

Hanna: snälla?

Har ny klänning. Är snygg.

Nämen du vet, man sitter och chillar, tar det lite lugnt, pluggar lite, och så PLÖTLIGT från INGENSTANS så vill man bli CIVILINGENJÖR.

Och så sitter man där i efterdyningarna och bara försöker fatta. Civilingenjör? Men det låter ju både svårt och jobbigt? Ska jag bli en sån?

Jahaja.

Alltså.

Majority rule don't work in mental institutions.

VARFÖR SLUTADE JAG LYSSNA PÅ NOFX JAG FATTAR INTE?

Also, jag bor i Buenos Aires nu.

Ett ganska säkert tecken på att man tillhör kultureliten måste ju vara att man diskuterar konjunktiv och dricker rödvin tills man somnar på en soffa hemma hos nån som kallas litteratur-Filip.

Eller hur? Nu måste jag väl ändå kommit nånstans i livet?

Tvätt hänger på tork i hela lägenheten. Disk överallt. Golvet är täckt av omväxlande böcker, kläder och plastpåsar. På skrivbordet limmade sandaler på torkning, skolpapper, fakturor, resedokument, mer böcker, mer disk, glasögon, reklam. Ska på något sätt hantera alla dessa saker och få dem förpackade och undanstoppade och prydligt vikta och staplade. 28 timmar till flyget går.

Och just idag väljer jag att vara bakis.