Cogollo de col y eneldo

Fun fact: när man skriver om lingvistik respektive litteratur använder man två olika referens- och stilsystem. Läser man engelska så läser man båda dessa ämnen parallellt.

Vid närmare eftertanke är det ju inte alls ett fun fact. Det är bara ett pain in the ass.

Läkare utan gränser-kille: Hej, jag kommer från...
Jag: Ah, jag vet, men jag har redan pratat med er.
Läkare utan gränser-kille (glatt): Men du kan ju prata igen! Vad sa du då?
Jag (superglatt): Jag sa att jag hellre skänker pengar till långsiktiga projekt och att den biståndsdelen som finns i min studentbudget hellre ska gå till till exempel samhällsuppbyggnad.
Läkare utan gränser-kille: ... jävla prettofitta.

Fast det sista hittade jag nog på.

Det börjar verka mer och mer absurt att bo så här långt norrut.

Här ligger allt i frysta drivor och väntar på att bli snögröt. Tidningarna varnar för kaos och rapporterar från kaoset som redan är. Ingen ser varandra i ögonen för att hakan inte får lämna halsduken. Det är kallt ute, det är kallt inne.

Sen, tre timmars flyg söderut, ligger en 20-gradig marijuanaluktande baspulserande lekpark. Där ser universitetet ut som ett gammalt slott, människorna ser ut som skejtare och irländare säljer öl för tio kronor stycket. Färsk mat ligger i drivor på marknaden och de högst värderade husen ser ut att vara inspirerade av barnteckningar.

Maravillosa, I tell you. Marvelous.

MAHAHAHA.

Seriöst. Vad ska man göra med sitt liv?

Tänker plugga röven av mig, såklart. Men var? Och vad?

Är det bara jag som tycker att det verkar vidrigt att jobba heltid?

Imorgon:
plusgrader
kärlek
inspiration

Ta det lite softare. Kramas lite mer.

För i helvete.

Det känns lite annorlunda att vara hemma, vilket i sin tur känns konstigt eftersom hemma är det enda stället som inte ska kännas annorlunda.

Hela konceptet hemma är lite förvirrat just nu.

Jag tror jag behöver en hatt som jag kan lägga någonstans.

Angående drömjobb. Jag sa för ett tag sen att om jag fick välja vad som helst skulle jag bli författare.

Jag har ändrat mig.

Det bäste jobbet i världen, sett till vilka man umgås med, att göra något meningsfull, att ha kul på jobbet, ha bra betalt och alla andra faktorer jag kan komma på, måste ju vara att vara sångare. I U2.

That's it.

Sitter på Sveriges största universitet och känner mig seriös. Runt omkring mig sitter människor runt bord och ser knappt varandra över högarna med laptops och papper och tjocka böcker. De diskuterar engagerat intressanta saker som de kan. De kan supermycket. 

Jag sitter här bakom min laptop och låtsas att jag skriver på min C-uppsats.
Det gör jag inte.
För jag går Engelska I.

Engelska I. Vad är det liksom? Som idag:
Tjej: Så... går du lärare, eller nåt program, eller...?
Jag: Um... nej. Eller. Eh. Nej, det gör jag inte... eh, jag kommer inte riktigt ihåg varför jag går här. Fast det är ju jättekul med språk och lingvistik och så.

Och som om inte den mest no-name kursen räckte, går jag också den flummigaste som kvällskurs. Just nu, när alla sitter här och är smarta studenter, borde jag göra min hemuppgift till den. Problemet är bara att eftersom jag är en sån konstig människa som går en sån konstig kurs, är min läxa att öva in ett kamptal.

Man kan ju fundera på hur alla juridik- och idéhistoria-människor skulle reagera om jag ställde mig upp och började framföra ett kamptal till en påhittad grupp människor.

Gud, vad jag måste börja på ett program så jag får lite mening och vänner i mitt liv.

Ah. Mitt öga fuckar ur. Tänkte mig en myssöndag där jag skulle gå runt i bara underkläder och perfekt frisyr och bara vara lovely, men nu sitter jag här och läcker från ena halvan av ansiktet med ett öga som känns som en golfboll. Som en golfboll strax efter att den lämnar tee.

Varför då, kanske nån undrar. Ja. Det gör jag med.

Efter lite spännande oprovocerade irrationsattacker provade jag yoga idag. Jag vill inte betala eller lämna huset, men det behöver man ju inte. Puss på fildelning och hippies på dvd.

Så jag insåg att jag var klen, spänd och okoncentrerad. Vilket jag väl hade på känn.

Det är bara så löjligt att jag vet exakt vad jag behöver göra för att må bra, och jag gör det inte. Röra på sig lite bara, och så mår man fint. Inget depp och inga tjockisar. Vi är så himla korkade, vi människor.

Blev stående mitt emot en Elin Kling-kopia idag på tunnelbanan. I första hand var det irriterande eftersom jag vagt kände igen henne och inte visste varför, men att det måste vara någon kändis. Men det ledde till en väldigt fin aha-känsla när jag satte på "Förkväll" på fyra och så var hon bara där.

I andra hand var det irriterande för att hon bara stod där och glittrade med ögonen och var så fräsch att man bara ville gå och lägga sig. Perfekt hy med inte-helt-uppenbar fejkbränna så att mina ringar under ögonen knappt fick vara i samma vagn. Lagom avslappnad och välklädd så att jag inte kunde kalla henne modeoffer utan bara stå där och gömma mig bakom min skolväska från mellanstadiet (true story). Dessutom hade hon sånt där perfekt naturligt smink och hår som bara inte kunde sluta påpeka att jag är den enda människan i världen som inte orkade duscha idag och därför har jävligt ful och sprayad uppsättning av utväxt frisyr.

Gah. Knivmord.