Cogollo de col y eneldo

"En och annan bakfylla" känns kanske som en underdrift. Det känns kanske inte som exakt hur det var.

Det var lite mer som, ungefär, vakna på en kall och fuktig båt klockan halv sju med sprängande huvudvärk, ligga i sängen och samla mod och sedan ta sig upp - åh jävlar skiten gungar - och samla ihop sina saker, glömma saker, gå tillbaka - fan också, skon - gå i vinden som är så stark att ögonen rinner, åka buss och skämmas för att åka på "barn", blicken fast på vägen och koncentrationen på att inte må illa, gå in på centralen och känna hur magen vänder sig - åh nej inte här - spy i soptunna framför alla morgonpendlare, hitta reskamrat och lukta spya och inte ha ork att köpa mat och slutligen sätta sig på tåget. Mittemot en bäbis.

Men bäbisen var snäll och nu är jag hemma och får snart gå och lägga mig.

Har suttit de senaste dagarna och guppat på en båt eller klämt mig genom folkmassor i Malmö.

Tre böcker lästa, en om en sådan människa som jag är och två om sådana människor jag vill vara ibland.

Två par skor i sjön varav ett bokstavligt talat.

Många meter promenerade (hur många meter går man på fem timmar?) på väg från krog där alla surrealistiskt nog pratade skånska. Allihop. Som nån slags skämt på vår bekostnad.

Fem brödbullar inhandlade av nattvaken ungersk bagare varav en betalad för.

En och annan fylla.

En och annan bakfylla och melankolisk tanke.

Heh. Pratade just med en man som hette Lars-Ove. Hans efternamn började också på L. Så självklart hade han lol@epostdomänochsånt som mailadress. Snitsigt.

På mitt jobb lämnar jag vägbeskrivningar mest hela tiden när jag bokar in folk för hörseltest. För att veta hur man ska beskriva vägen känns det relevant att fråga "åker du kommunalt?" Oftast får man som svar "ja" och så säger man åt dem vilken buss de ska ta.

Den här veckan hade jag dock två varianter. Först en äldre herre i Solna som förnärmat svarade "näHÄädu" som om jag kommit med ett skamligt förslag.

Ironiskt nog var det en tant igår som kom med ett överlägset småskratt och sa "ja det är här är faktiskt STOCKholm, här GÖR vi det". Fattade inte varför hon fick så skum attityd tills jag kom på att jag ju pratar småländska.

Det här med tjockfulla infarter till stan varje dag är nog nån slags hobby vi lantisar inte förstår.

Kan nu deklarera att vinnaren i "att vara ihop med Hanna Fluff" blir Michael Stig Erik Holm. -vågen-

Han har nu stått ut i mer än ett år och tre månader vilket är nytt rekord. Vi gratulerar Michael till vinsten och vill uppmärksamma hans enastående uthållighet och engagemang.

Michael var från början en oväntad kanditat att ta fighten om toppositionen, med en svag start (lämnade inget telefonnummer). Han har dock gjort en imponerande comeback och känns idag som en överraskande men värdig vinnare.

Grattis!

För att få lite kontrast mot föregående inlägg kan jag meddela att min nya "grej jag får för mig" är att jag verkligen vill bli civil/högskoleingenjör.

Jag vill dock inte hålla på med teknik eller sånt som ingenjörer håller på med. Jag vill bara ha det som titel.

Vilket ju är jävligt töntigt av mig.

Typ mer illegala festivaler.

Åååååh, nu går jag hem, jag började precis fnissa för att en tant hette Demant i efternamn, vilket är lite kul för med tanke på vilken åldersgrupp jag ringer till så är hon troligen dement.

Okej inte troligen men med större sannolikhet än om jag promotade dagisplatser.

Berättade för Micke men han verkade inte alls tycka att det var briljant humor. Men han kanske har ätit mer och druckit mindre kaffe och läst mindre humorbloggar. Kanhända.

Hej.

Här sitter jag på jobbet och har druckit kaffe OCH läst Knivlisa vilket ledde till att jag har fnitternoja nu och inte vågar ringa några kunder, för jag kommer ändå bara börja skratta, särskilt när de kommer från Göteborg och drar roliga skämt som "va?" när jag frågar hur det är med hörseln.

Så jag försöker lugna ner mig med att läsa alliansens valmanifest medans signalerna går fram men de jävlarna sviker mig och jag hittar ingenting på deras hemsida.

Så nu röstar jag definitivt på Miljöpartiet. Skönt att få det avgjort.

Tack och hej.

Tänkte lösa mitt Indiska-problem med att chilla på jobbet men får omvärdera. Värk i nedre livmodern och ungefär samma känsla som när de precis kommit in i båtarna i 2012 och stirrar ut på den annalkande flodvågen.

Jag har insett att jag måste börja jobba till sju varje kväll. Slutar jag innan sju måste jag nämligen gå förbi ett öppet Indiska på väg till tunnelbanan vilket börjar bli ohållbart.

Har inte bränt så mycket pengar än, men skämdes igår eftersom jag tror att personalen börjar känna igen mig och jag aldrig köper någonting utan bara går runt stirrar på reahyllorna. Har kontrollerat priset på en schal åtta gånger nu och jag överdriver inte ens.

Jag älskar älskar älskar älskar er Against Me!.

Och jag hatar hatar hatar hatar hatar er för den förbannade jävla skitskivan som låter som fucking American Idiot. Känner mig personligen kränkt av hur dålig den är.

"Doooo youuuu remember, when you were young and you wanted to set the world on fire" -körer-

Do you remember? Kommer ni ihåg vad som var hela poängen med ert band? Kommer ni ihåg när ni gjorde bra musik? Arrgh. So. Much. Disappointment. Kan vi köra en Children of the Corn på alla rockband?

Jag är nöjd. Brukar alltid vara lite vagt besviken på varje helg som inte blev så crazy och spännande som jag ville.

Men nu är det söndag morgon och jag har druckit tequila och dansat på 40-gradigt Mosebacke. Och gått till After efter och käkat fylleburgare och sovit med två söta flickor.

Och så har käkat Skagen-frukost på café och råkat gå i Prideparaden och nästan lipat över gaypoliserna och läst erotiska noveller på pendeln och kollat på film med pojkvän och somnat på honom sen.

Och nu är det söndag morgon och sol. Puss på världen.