Cogollo de col y eneldo

Glömde just tvätten i tvättstugan och kommer inte in.

En arabisktalande kvinnoförening har möten i mitt hus. Jag tror att jag hörde någon berätta en vits på arabiska i morse. Kände mig väldigt svensk och ointressant.

Sen satt jag över chokladmjölken i en halvtimme och detaljplanerade, på spanska, min hypotetiska svenskakurs för spansktalande vuxna, inklusive hur jag skulle lägga upp första lektionen, vad jag skulle göra varje fredag, organisationen kring fruktsalladen och hur proven på en-eller-ett skulle se ut. I en halvtimme.

Man borde flytta någonstans där man plötsligt är den med spännande kultur.

CRAP:
Facebook
Grammatik
Socker
Dålig tv
Moln

MOTGIFT:
Tvåan
Biblioteket
Frisk luft och motion (fan också)
Soltorkade tomater
Kreativa människor
Virkning

Sista taxfree-spriten går åt så fort jag slutat vara bakis. Vi längtar lite efter dekadensvecka men jag börjar känna mig så gammal. På festen gömmer jag mig i ett mörkt sovrum och längtar. Sedan super jag med människor jag sett växa upp.

Hela världen är så underbar, när man är precis som du och jag. Men jag längtar efter mening. Och kanske är det därför, men jag dricker mer, och jag skrattar mer, och jag pratar mer, men jag slutar på badrumsgolvet och kan bara tänka på honom.

Åh vad vi älskar Deluxe.
Dansar med the other faker in the room; jag är en vampyr, jag suger och spyr.
Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.
Hela världens hunger.

Samlad i mig.

Direkt från mitt vardagsrum:
Dante drar på sig nylonstrumpor från min garderob.
- JÄVLAR vad bekväma såna här är!
Pär: -Jag VET!
- Så awesome!
- Som luftiga långkalsonger!

Bror och far pratar om hur mycket konstiga dikter det finns. Poeter är svåra människor som ger ut tunna böcker som ingen läser och som de ger bort i julklapp till släktingar som inte heller läser dem. Dan Andersson tonsatt av Roffe Wikström är det enda som funkar, för där förstår man ju vad han menar.

Sedan övergår de till att såga doktorander, ett folkslag helt utan verklighetsförankring som skriver om helt irrelevanta teman, och det är ju kul för dem att läsa böcker hela dagarna men fungera på en vanlig arbetsplats skulle de ju aldrig göra. Att det finns människor som vill ha ett sånt liv, som gräver ner sig så totalt, herregud.

Det var generellt en dålig middag.

Inspirationen är död.

Lyssnar på Bright Eyes och lyckas inte ens känna mig melankolisk. Kom på ett motiv men har ingen lust att måla det. Har tusen uppslag i allmänhet men ingen lust att genomföra dem.

Ingen lust att skriva dikten om ungdomen.
Ingen ambition att flytta till Australien.
Ingen inspiration att bli bra på något.

Funderar på att börja följa Champions League och elitserien i hockey.

Det finns plats här.

Bredvid mig.

"Idag ska vi prata om en lite jobbigt grej. Det är alla de här småorden som kan vara lite extra knepiga. Man ska ju ha rätt småord och så ska de vara på rätt plats i meningen också. Det är ju det som är svårast i alla språk. Men först börjar vi med en liten sång!" - Fröken Emma ler stort och sätter på bandspelaren. Imorgon blir det högläsning och kanske en minnesramsa.

Träffade mitt 17-åriga jag idag på väg till universitetet, och vi pratade lite. Såhär ungefär:

17-åriga jag: Tjafan.
Jag: Hejhej.
17-åriga jag: Så... hur ser du ut egentligen? Du är så ospeciell att man kan dö.
Jag: Mjo. Men du vet... jag vill att folk ska ta mig på allvar. Jag blev för gammal för att vara så himla alternativ hela tiden.
17-åriga jag: Det är ju rätt sorgligt, men okej. Bara en grej: VITA SKOR?
Jag: Hehe, jag vet. Du kommer fatta våren 2009.
17-åriga jag: Yeeeeeaah...
Jag: Dessutom ville jag inte fixa mig så mycket idag. Micke låg fortfarande och sov på mitt rum.
17-åriga jag: Micke vem?
Jag: Micke Peace.
17-åriga jag: Seriöst?!
Jag: Jepp.
17-åriga jag: Så han är kvar?
Jag: Nja. Han kom tillbaka, kan man säga. Hände en hel del innan dess.
17-åriga jag: Och jag som inte trodde det skulle bli något. Hm. Tänka sig. Men du, vart ska du?
Jag: Till universitet, jag pluggar spanska där.
17-åriga jag: Det låter ju skittråkigt.
Jag: Käft då.

Nu jävlar nu kör vi! Här ska mysas! MYSAS!
Hardcore mys!
Rocking brunch - sunday morning style!
YEAH.

Jag är taggad!

går genom kvarteret mjärden
där man inte försöker minnas,
utan minnena kastar sig in i huvudet utan förvarning
hej jag heter Hanna och jag säljer julklappar till förmån för världsnaturfonden
bortskrapad färg så att taxiplats blir laxplats
alla boende trampade upp en stig över den annars fina gräsmattan,
nu står stenar som hinder där.
jag går på gräset ändå.

det är billiga dörrar i de här lägenheterna,
nya och plastiga med vassa kanter.
billiga och nya och plastiga tennisrack också
och en eller två matcher på innegården
fast nu är det en basketplan

jag går innevarvet runt området och stirrar in genom alla fönster jag kan
alla utan persienner då;
fruktansvärd insyn här på markplan,
men markplan är ju bra ändå,
med en liten uteplats med nya utemöbler
och innanför en fondtapet
och fondtapeten är kvar och det gör mig glad

jag passerar värdelösa cykelförråd i plåt
och ett utmärkt tvättstugesystem
och ganska fina trapphus,
med underbara taklägenheter längst upp vet jag
fast markplan är ändå bra,
med kökspersiennerna nere och vinklade för insynens skull
och solstreck över datorskärmen i hörnet

samma grannar med samma kryddburkar
och de ovanpå grälar
och jag vet att varje ord hörs till lägenheten på hörnet
precis som morgonpigga barnfötter på helgmornar
och det mesta annat och det är väl nackdelen,
men vilket fint område ändå

ett fint område med lekplats och gungor
och på gungorna hittade en granne mig en gång
efteråt
och lät mig göra sällskap på hundpromenad
men gungorna är borta nu och jag undrar varför

jag försöker att diskret titta in i lägenheterna
först en rätvänd, sedan en spegelvänd
med ett litet rum rakt in,
där man bara har plats för en nittiosäng och ett skrivbord
och en tavla som aldrig blev klar

jag går och smygtittar,
letar efter sommaren tjugohundrasex
men snubblar ibland över vintern som kom efteråt,
och här är det nära till teaterlektioner
och nedförsbacke till stan
och lätt väg till nya gymnasieskolan
men det är nog en tråkigare tavla i köket nu
och någon där gör te med en annan vattenkokare
och har ingen aning om allt som hände

Diplomet mottaget, check.

Drinkar spetsade på krogen, check.
Deluxe inplankat på och utslängd från, check.
Stadshotellet spytt på, check.
Fötter duschade sittandes i badkar, check.
Stulen cykel återlämnad, check.

Pappa: "... och var inte ute och rulla hatt på allmän plats. Hehe, rulla hatt, man kan ju tänka sig. Några engelsmän som blir så fulla att de går ut och... börjar rulla plommonstopen du vet. Haha. Fan vilken rolig bild. Men om du nu är ute och så träffar du en polisman, berätta inte för honom hur roligt det låter. Inte alla som fattar det. Särskilt polismän. Inte alla som har den humorn. Hrrm."

Pappa: "... så jag tar upp din cykel till förrådet. Ska jag lämna cykellåset här nere? Så ifall du stjäl en till cykel kan du låsa den på stan så ingen annan tar den?"

1600 kronor fattigare. Woooooaaah.
För böcker. På ett språk jag inte förstår.
Och en ordbok.
Woooooah.

Idag fejkade min kropp sjukdom för att ligga hemma och deppa. Sneaky, kroppen. Väl tajmat med all svininfluensa-noja. Jag föll för det och låg hemma, så en säsong av How I Met Your Mother och drack Oboy. Sen pratade jag med min käre Alexander Rybaks Brandvarnare och insåg att vad jag säger och känner är bortom allt förnuft. Efter fem minuter med honom, som tog mig på allvar, slutade jag ta mig själv på allvar.

Jag trodde att jag hade en begynnande svininfluensa.
Det var bara lite huvudvärk.

Jag trodde att jag var utbränd, deprimerad och behövde tid för mig själv.
Jag var bara kärlekskrank.

Pucker up, you fool.

(Dessutom fanns det inga vettiga halvfartskurser så jag har inga rimliga alternativ till min utbildning. Hur svårt kan det vara? IB-elev ju. Suck it.)

Okej.

Började skolan.

Hösten kom.

Hatade det.

Now moving on to major framtidsrelaterade beslut. Costa Rica, någon? Sydney?