Cogollo de col y eneldo

Gonatt gonatt. Nu går jag och lägger mig. Eine kleine pillow mein fürher bitte.

Sex Pistols...?
Sex Pistols!

Sex Pistols.

Här är ditt liv, Kalle Anka.

När jag tänker på min framtid är inte problemet att jag inte vet hur det kommer bli. Största problemet är att jag inte vet hur jag vill ha det. Jag har ingen aning om vilka mina storslagna jävla drömmar är.

Hur pluggar man till kreativ rik dagdrivare?

Men i ett försök att formulera nån slags bild av hur det kan gå, kom jag på två saker som jag kan tänka mig att drömma om. Jag kan liksom tänka mig hur de ligger i min framtida bokhylla.
En är en studentmössa som det står International Baccalaureate på.
(funky tuna att jag fick googla för stavningen av mitt program)
Den andra är en bok med mitt namn på.

Och här kommer det viktigaste av allt, mycket viktigare än framtidsgrubbel, poängen med hela inlägget: titel på boken ska ha större typsnitt än mitt namn. Jag hatar fanimig när författarens namn täcker hela framsidan och titel ser ut som en underrubrik. Det är, tro det eller ej, något som verkligen... stör mig. Och jag är en väldigt ostörd människa generellt.
Jag tycker faktiskt sämre om Stephen King sen jag lånade den första boken med "King" över hela ryggen.
Såhär tänker jag: om författarens namn är större skrivet än titeln så är det författarens namn som är det viktigaste. Och jag tänker inte skriva något så dumt att till och med mitt eget namn är viktigare. Dessutom ger det ett rätt uppblåst intryck.

Det är svårt att slåss med kvinnohänder,
då naglarna är så indoktrinerat polerade och filade,
att man skär sig redan när man knyter näven.

53 timmar senare: bara gör det inte.
Fy FAEN.

"Gurkor är bättre än män"

* Den genomsnittliga gurkan är åtminstone 18,3 cm lång.
* Gurkor håller sig hårda en vecka.
(...)
* Du kan ha så många gurkor som du bara klarar av.
(... mer sexskämt...)
* Gurkor har inget emot att gömma sig i kylen när din mamma kommer på besök. 
* Gurkor spelar inte gitarr och försöker inte finna sig själva.


Nä. Det gör de faktiskt inte. Hehe.
Om någon känner sig träffad var det faktiskt inte meningen. Jag bara är på fnissigt humör.

Idag repade Småbarnsteamet för andra gången. Vi skrev en blueslåt.

Jag skulle hitta min hörlur som jag har som öronpropp, men den hade trasslat in sig i luva/axelband/bandana. Så jag började kalla på den: come here, come here... come here boy, who likes the Skippy, who likes the Skippy peanut butter...? Och den kom fram! Alla gillar Skippy peanut butter. (och Blink)

Sen skulle jag gå hem. Jag började med att nästan ramla när jag vinkade adjö. Sen skrek jag "skipping!" och skuttade iväg i stället. Now, Dante och Päls trodde säkert att det bara var showoff, men icke. Jag bara kom på hur mycket roligare det är att skutta än att gå. Så jag skuttade hela vägen till busshållplatsen.
Jag tror inte att nån såg mig. Men om någon tittade ut just då så kanske jag förgyllde någons kväll lite. Jag blir alltid så glad av att tänka så.

Ska jag behöva börja skämmas för Against Me! ?
Som jag skäms över MCR?

Aldrig, ALDRIG!

DENIAL!

Det är väl bäst att tacka för den här tiden och vara glad att de faktiskt höll ut rätt länge. Och nja, de är ju inte så illa egentligen. Än. (nervis för nästa album nu)

Men vi har sett det för. Green Day, MCR, Metallica, Clapton, Winnerbäck. Scrubs!
Vi har inte sett det i Zeppelin och Nirvana. För de DOG.
Slutsats: skjut alla bra artister och ge tillbaks drogerna till Gerard.

Och hoppas att Against Me! hittar sina testiklar igen och slutar vara så tråkigt välorganiserade.

Så sover fåglarna på himmelen
Karlakatten sträcker ut sig
och trampar runt ännu ett varv
Det finns bara du och jag, och tusen rymdfiskar som simmar oändligt långsamt över natten
och det dånande mörkret
i en vansinnestung skugga
Förlora eller vinna
har förlorat relevans
Ett moln av andedräkt
och bortom den, evigheten
vår evighet ett anderäktsmoln bort
Vi står på våran sida av atmosfären.

Hur det gick med pluggandet till mocken?

Eh.

Jävligt bra avsnitt av Navy CIS faktiskt.

Jag har så totally legat i ett badkar med Dante, Jimmy och raklödder den här helgen.
Jag: linne, linne, bandana, byxor, strumpor, bh, trosor.
Jimmy: kalsonger.
Dante: hotpants.
I win.

OCh det där var inte så mycket "kolla vad coolt mitt liv är" utan mer "kolla var awsome mina vänner är waaah vi älskar dem". De är faktiskt som allra mest awsome UTAN sprit (se ovan).

Just nu skolkar jag från mockstugan. Helt irrationellt. Det känns som "haha you're screwed" fast det är ju bara jag som blir screwed egentligen, och dessutom har jag tråkigt.
Eeeh. Okej jag ringer dem nu.

Det är bara det att så fort min hjärna stöter på ordet "factorise" så gör den en bakåtvolt och hamnar uppåner.

Jag vill ha badkar och raklödder och PABLO i stället.

Det känns som att klassmoralen har kollapsat. Vi hatar IB, vi hatar kylan, vi hatar mörkret, vi hatar varandra lite också för att ingen kan sluta att tjata om det här.
Och mest av allt hatar vi mocks, såklart.

Så kändes det idag.

Men SCREW THAT säger jag (och screw mitt eget gnäll också) för jag läste min dagbok från förra november ikväll. För precis ett år sedan, 13/11, talade jag om för lärarna hur sjuk mamma var. Sen åkte jag till sjukhuset och hade mitt första kuratorssamtal. Och sen cyklade jag till teatern och sa att jag inte orkade längre.

Och jag säger inte att folk inte har rätt att gnälla. Det är jobbigt nu, för vissa är det säkert jobbigare än någonsin. Oavsett vad man har för problem så är det största problemet hemskt och allt det där, det finns ju ALLTID någon som har det värre.

Jag menar bara att vi håller på att förlora perspektiv lite. Man kan gnälla över mocks eller årstider eller trasiga strumpbyxor eller vad skitsomhelst. Men man måste ju fatta att det inte är VIKTIGT.
Har du mock nästa vecka? Blev du kall i morse?
Du har rätt att gnälla.
Men snälla fatta (innerst inne) att det inte spelar någon roll.

Åh åh åh. Jag saknar dig.
Bara sådär.
Kaboom.
I hela solar plexus.
Åh gud.
Alla minnen.

Åh gud.

Okej, så alla säger att gymnasiet var den roligaste tiden i deras liv. Men jag är inte säker på att jag vill att det ska vara det. Kan det inte vara tråkigt, tungt och långsamt i stället?

För annars blir ju livet ett enda långt antiklimax?
Som resten av året när man bara längtar tillbaka till sommaren?

Det är fan så mycket bättre att längta framåt än att längta bakåt, eller hur?

Åååååh, den här helgen blir så party. Såhär halvvägs genom redan så är den jätteparty. Och ikväll är det Popaholic.
Åååååh, jag har ett liv jag har ett liv jag har ett liv.

Så nu är jag lite glad. Och en smula uppblåst.

OKEJ MYCKET UPPLÅST.
Men jag är ju SÅ JÄVLA SNYGG och så JÄVLA COOL och så JÄVLA SMART hela tiden.

Det är ju inte mitt fel att jag är SÅ BÄST.

Ehm. Ja. Tack för mig.

JAG SKA PÅ RELEASEFEST!
FATTAR NI HUR GLAD JAG ÄR?!

För en bok JAG ÄR MED I!

RELEASEFEST liksom!

Det känns som att mitt hjärta kittlas. Oooooooooh.

Jag har för närvarande gåshud och tårar i ögonen. Så glad är jag. Och stolt.

Det är vackert när det är mörkt. När man inte ser hur mulet det är, när det är för mörkt för att se att det är dimmigt. Det är vackert när det är svart.

Det är vackert när mörkret inte faller utan störtar ner från himmelen och träffar oss och slår oss till marken, i ett enda kollektivt kippande andetag. Då kan vi famla efter varandra.

Och det är vackert när mörkret sprider sig, när svarta blommor slår ut bakom ögonen på alla jag ser.

Det är något vidunderligt och underbart i att luften blir svart och jag kan dra in den i djupa andetag, när jag helt kan gå vilse i mörkret och famla famla famla utan hopp eller vilja att någonsin hitta någonting.

Det är något vackert i att släcka ljuset själv och sedan ligga fastnaglad vid marken och njuta av hur tungt allting är.

we'll be eating junk food 'til we puke
and then we'll have some more
and we'll get drunk on stolen wine
and pass out on the floor

Vi väntar på det riktiga livet allihop.

Jag har ett kul shampoo. När man trycker ut det i handen ser det ut som en liten, genomskinlig, gulaktig snigel.
Och sen mosar man in snigeln i håret.
AWSOME!

Om jag nånsin går på Against Me!-konsert kommer jag gråta så jävla mycket. Inte för att jag gråter till dem annars. Men för att det vore så mäktigt.
För att citera dem själva:
and we'll dance like no one was watching
with one fist in the air

Jag ska balla ut mer. (finns det inget bättre uttryck?
Det kom Päls och jag på igår. Jag ska fanimig inte hålla mig till nån stil alls. Jag ska vara ALLT.