Cogollo de col y eneldo

Jag lyssnar in mig på musik såhär sista kvällen innan Peace&Love. Och så tänkte jag kolla upp Shout Out Louds. Och så blev jag käääääär. Herrejävlar, jag hade missat att de är så jävla underbara. De hade mig på introt i första låten.

Annars hittar jag inte mina coola solglajjor. Jag hittar bara mina semicoola utan spegelglas. Lesset.

Jag har pappas backpacker-ryggsäck, så jag har till och med plats över. Så fett bra. Jag är fortfarande inte pepp egentligen, men jag är väl förberedd. Köpte mat idag, det blir nog bland det skabbigaste ni har sett. Vad sägs om kalla fiskbullar direkt ut burken? Eller leverpastej på tub, kylvara? Eller morötter som legat och svettats i min väska i några dar? Eller ravioli på burk, halvt uppätet och sen lämnat till lunch nästa dag?
Men det är grejen med mig, jag älskar att äta så mycket att det inte gör nåt om det är skabb, och definitivt inte att det är kallt. Bara såhär mig och internet emellan kan jag ju säga att jag brukar gå och käka konstiga rester direkt ur kylskåpet med fingrarna. Inte konstigt att min inställning till mat är helt fuckad.

Imorgon blir det åka åka buss och sen åka åka tåg. Tio timmars sittande. Jag tror jag kommer hinna bli lite irriterad på folk faktiskt... men jag vill inte! Jag vill vara normalglad och social. Jävla helvetes skit-svacka. Hoppas att jag inte slår nån. Hoppas att alla låter mig sova. Jag vill inte vara emo.

Sorkpatrask!
Fan vad bra ord.

Åh, jag har revival på ett ord! Bajsmaskin! Är det inte underbart?!
Saknar min bror.

Nah nah nah nah nah nah nah nah fishing

Så jag kan skriva whattafuck jag vill.
Såhär till exempel: idag hade jag typ tre sorters ätstörningar. Och det var inte ett skämt.

No borders, no nations, tack. Dumma dumma nationaldag.

Nu ska jag spela bas tills mitt ringfinger blöder på riktigt, och bli en rockstjärna med min bror och peta till på alla era hjärtan.

jag vill viska det i varje öra
och skrika det in i varje hjärta
och alla vi tanketrasade tonåringar
kan lägga huvudet på varandras axlar
så vackert att det gör ont
vill jag trösta
inte slita upp och förändra
ingen revolution
bara den raden, som träffar dig i solar plexus

Rationell     av Hanna Carlsson

Jag rusar inte mot min undergång.
jag går rakt mot den, med blicken fäst och ryggen rak
jag kastar mig inte utför stupet
jag firar mig sakta ner
jag faller långsamt och beräknande
med desperata sidoblickar
    (det kan ju ändå inte vara den enda vägen?)

min avgrund är inte svart och flammande
den är grå och kall
den är full av avbetalningar och scheman och planering och kontroll
den kommer bli slutet för mig
för där kan jag inte vara människa
och avgrunden skrämmer mig som ingenting annat

Ändå är jag på väg.
närmar mig med jämna steg
glider in i den dimma av rutiner
    (den som skulle vara idealet)
jag skulle passa utmärkt in i dimman
kanske skulle jag trivas
Allt jag gör surrar mig hårdare.

med eld och passion bortprioriterat och ersatt med förnuft
skulle jag kanske bara känna en vag längtan
efter något obestämt
något
liv
kvarglömt på en krokig sidostig jag aldrig vågade gå
Glömt i djupets meningslösa präktighet.


There it goes, people. Hanna-Fluffs andra publikation.
Om någon är snäll får den veta vilken den första var.