Cogollo de col y eneldo

Idag upptäckte jag ett fel i facit på en historiauppgift som tydligen gått obemärkt förbi i fyra år. Historialäraren Paul the Evil blev lite ställd och kallade mig för "clever little lady".
JAG ÄR EN SÅN SUCKER FÖR KOMLIMANGER ATT JAG BLEV GLAD FÖR "CLEVER LITTLE LADY".
Taget ur sitt sammanhang är låter det ju bara förlöjligande.

Grejen är att jag hatar när folk kallar en smart. Dåliga erfarenheter kanske, men någonting i det känns förenklat, inte så sällan nedvärderande. Okej, det bygger nog mycket på dåliga erfarenheter.

Men det här gången var det ju Paul the Evil. Wohoo!

(filmreferens i rubriken btw)

Soluppgång över Dalbo centrum, klockan är strax efter sex och vi är många som vaknat men inte många som är här ute än. Jag var i sängen för sju minuter sedan men nu slår kylan mot mig som om jag faktiskt fått prova att gå in i glassbilen (ännu en bortglömd gammal dröm).

Det är augusti, tro det eller ej, men det är så kallt att jag omedelbart börjar springa, det är så kallt att jag funderar på att vifta med armarna och skrika för att inte bli nedkyld, men till och med för mig och till och med så tidigt verkar det för utmanande. Egentligen vill jag springa som Phoebe genom Central Park men jag faller in i mer politiskt korrekt jogging i stället.

När jag kommer hem känns det som krig i varenda muskel, i hela mig, för det är så mycket värme som vill svettas ut och det är så kallt kallt kallt i skinnet, och jag utanför porten och bara känner, och luften är klar som när vi plockade äpplen i Uråsa. Sedan går jag in till duschen och jag längtar inte någonstans.

markören blinkar och jag blinkar tillbaka.

jag blinkar tillbaka,
för det finns inga ord för ikväll.
det finns inga ord,
den här tröttheten är alldeles tom.
det finns inga ord för något så stort
som
som

mamma sjukhus mediciner lukten sjukdomen spyorna droppet läkarna

som att falla fritt ur sitt eget liv.

mamma, var här

Idag gjorde jag nåt ovant: jag satsade.
Jag kan nog få femma eller till och med sexa i matte utan att blinka, för det är min grej och jag tycker det är rätt kul. Fast nu bestämde jag mig för att blinka i alla fall.
För att jag inte skulle kunna ångra mig och lata mig mer så sa jag till Maria att jag tänkte få en sjua. FAST jag nu kommer bli mer besviken om jag misslyckas. Det ni.
Det är en del i mitt projekt att göra saker i livet mer fullt ut och stå för dem sen, som i sin tur är en del i projektet "mitt nya liv till hösten".

Saker uppnådda hittills:

• Jogging på morgonen
• Inte skolkat från någon riktig lektion
• Gått och lagt mig i tid (dock utan att somna i tid, räknas det?)
• INGEN MS Röj! :D
• Pratat med samhällarna, faktiskt

Så hittills går det bra. Det har gått... nio dagar.

Fan, nu måste jag sova. Måste. Andas in, andas ut, meditera över andningen. Känlsan av luft genom näsborrarna.
Fast om jag tänker att jag måste sova kommer jag ju inte kunna det. Vad tänker man innan man somnar egentligen?
Inte tänka. Bara andningen, luften mot näsan.
In, ut. In. Ut.
In... ut...
Jag andas mycket långsammare än alla andra jag känner. Tänk om det är skadligt? Syrebrist till slut liksom?
Men vad i... ANDNINGEN!
Okej. Låta alla tankar bara fara förbi, som när man drömmer. Prova att tänka utan struktur tills det övergår i dröm.
En katt. Kissen. Uråsa. Mitt rum. Sängbordet, väckarklockan, morgon, gröten, mamma, nej inte mamma nu, skolvägen i dimma Jimmy halsduk vinter
Jag vill verkligen ha de där mockastövlarna. Fast det kanske inte är så JAG? För lite skejt? Men när det blir kallt?
MEN NEJ.
Okej, Fight Club då?
Jag går in i min grotta... det är fullt av växter. Jag stryker handen över väggen, den är skrovlig och kall men torr...
Bara jag inte börjar tänka på att inte producera saliv nu...
... den är torr och jag blundar och kan känna lukten av jord och gröna växter, och längre in en blomma...
... för om man tänker så så börjar man dregla typ.

Fan.

Älska mig omåttligt,
och jag ska älska dig.

Älska mig med måtta,
och jag ska älska dig till vanvett.

Jag vill verkligen inte skriva något om skolstarten idag. ALLA som bloggar idag kommer att skriva om den. Vad kan jag säga som inte redan är sagt?
Finns det något kvar, egentligen, som inte redan är sagt?
Till och med bloggar om hur svårt det är att vara originell finns det för många av. Är det ens någon idé att försöka komma på nåt nytt? Kanske är det bara att acceptera att någon redan skrivit om det här, men försöka göra det lite bättre.

Jag var hos min faster idag. Jag bytte en vetekudde och en Helmut Lotti-skiva mot två rabattkuponger på bio och en burk rabarberchutney. Fair trade, tyckte jag. Alla glada. Faster kan sätta sig med vetekudden och lyssna på musik och jag kan gå på bio... med en annorlunda dip till chipsen?
Det tar fyra och en halv The Strokes-låt att gå till min faster, och ändå går jag aldrig dit. Fast jag vet att hon skulle bli glad om jag gjorde det. Pappa har 25 minuter till sin faster, och han är där ännu mer sällan. Fast hon skulle bli ännu gladare.
Jag antar att vi alla har en gammal faster någonstans, ett dåligt samvete som vi trycker in längst in i garderober för att slippa tänka på det. På hur enkelt det vore att vara en bättre människa.

Gymkort. En oläst klassiker. Brevvännen. Inbetalningskort till WWF. Munspel i nyskick.
En blogg som aldrig blev originell.

Tre kvällar i rad nu har jag suttit på balkongen med min brors kompisar. Suttit där hela kvällen och rökt vattenpipa och snackat skit. De är inte kloka, de grabbarna. De tycker typ att rapar är det roligaste som finns, och igår satt de och brände Marcus arm med en upphettat gaffel. Sen gjorde de en lista över bra och dåliga saker med tjejer.
Fan, vad kul de är.
Ikväll kommer de hit igen, VIP-party.

Jag upptäckte att man kan söka på blogg.se och få upp den här. Jag låg där på första sidan. Läskigt, tyckte jag.

Men vad är idén med att ha en blogg om ingen kan läsa den? Egentligen vill jag väl att folk ska göra det.
Fast den är ju så dålig och tråkig i början så nån kan väl upptäcka den när jag har skrivit lite mer.

Jag gillar Fannys blogg. Verkligen. Den fick mig till och med att identitetskrisa utanför biblioteket idag. Fast det kan nog varit lite andra grejer också, förstås. Men Fanny skriver fint och jag gillar språk.
Jag vill också skriva fint. Jag vill också jobba på Ung.

Kanske borde jag flytta tummen ur rectum till tangentbordet och få ihop nånting att visa smp? Det är ju ett år sen nu som jag började tänka på det. Och lite cash skulle ju inte sitta fel.

Men jag skriver oftast i endast två lägen:
- Flåshurtig distanserad komik
- Överpretto pour-my-heart-out prosa
Kanske skulle det hjälpa om jag hade något att skriva om som inte var min egna lilla lilla hjärna eller mitt lilla lilla liv. Kanske skulle det blir helt läsvärt.

Men vad jag kommer bli besviken, ifall det visar sig att den här litterära begåvningen bara var inbillning.

Shit, vad jag är rädd för att vara överpretentiös. Om det inte blir bra då så blir det så fruktansvärt dåligt.
Men det är väl lika bra att bara släppa loss. Länka hit nånstans och skriva ihop någon till smp. Lubba hela linan ut och börja rimma hjärta med smärta, när jag ändå håller på.
Nej, slå mig då. Rim är INTE min grej.

För vem skriver jag det här, egentligen?

Medborgarplatsen i solen. Uteservering i skuggan.
Sprite till mig, stor stark till honom. Jag är tillräckligt liten för att det ska kännas väldigt stort. Fast det säger jag inte.
Vi tittar på samma tecknade ekorre, fashinerande, inte sant? Vi gillar inte samma musik, men vi gillar den där ekorren, så det tar vi fasta på. Kanske pressar vi fram likheter där det mest finns olikheter, men nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att vi är mer lika än vad alla ytliga saker pekar på.
Och det är det som är skönt.
För en enda helg släpper jag vem alla tror att jag är.
Jag trivs bra som halvvuxen, med Stockholm, med kort blå klänning, med politiskt inkorrekt mat. Växjö är långt långt borta, mycket längre än 46 mil. I Växjö skulle jag inte suttit där med honom. Hur dumt är inte det? Bara för alla ytliga saker. Undrar hur många underbara människor jag missar?
De flesta jag känner skulle döma honom direkt, tänker jag i soffan. Sen släpper jag det också. Han gillar det som jag gillar det, och jag gillar det.
Fördomarna och olikheterna nedknölade bakom soffkuddarna.