Cogollo de col y eneldo

Flyter runt i någon slags kärleksrus. Det är mitt i sommaren men vintern tornar upp sig redan där borta. Vi struntar i vilket, glömmer att det kommer vinter, flyter runt i någon slags kärleksrus. Plaskar lite.

Vi flyter förstås inte som man flyter på ett öppet hav, eller som man flyter i en vaniljdoftande spaanläggning. Nej, vi flyter mer som man flyter i en uppblåsbar pool. Vi plaskar runt i en billig plastpool uppe på en takterrass, så tänker jag mig det, gott om vatten och solen steker och nedanför på gatan hör man trafiken bullra ibland. Alla ojämna hustak bildar landskap runtomkring men ingen stör och nedanför kanten står säkert en literflaska öl.

Och vi flyter där, solen steker, vi har en plastbåt också. Vi börjar luckras upp i kanterna, snart är ingen säker på var gränsen går mellan du och jag, vilket är ganska äckligt i verkligheten men i metaforiska pooler är det fint som magi.

Så tänker jag mig det.

avskavda dörrkarmar
långa morgnar i smusiga lakan
dragiga fönster
och korta vårdagar under disig himmel

och kvällarna, och kvällarna,
i väntan på varmare nätter
de långa långa kvällarna på udda stolar
udda porslin
udda vinglas
avskavda dörrkarmar

jag flydde från alla väggar utan fläckar
från färdiga matchande set
alla amerikanska låneord

och här är tavlorna utan ramar
här är de uppsatta utan hjälp av expert
och får sträcka sig över väggarna precis som de vill

långa morgnar i smustiga lakan
solen drar in genom dålig tätning
och lyser på ditt trassliga hår
jag vaknar alltid innan dig
studerar de avskavda listerna
saknar inte vitlackerade takbrädor

och så följer korta vårdagar
och himlen är disig, stolarna är udda, fönstret drar,
men tavlorna sträcker sig på väggarna
och det är nästan
som att de inte vore väggar alls

Skulle åkt till Paris i stället så att åtminstone någon hade kunna komma och hälsa på mig.

Att jag kommit på det NU.

Åh ensamhets ensamhets ensamhets
ensam-hets.

Låtsas för alla att jag har ett liv. Den här bloggen är det ändå ingen som läser. Försökte muntra upp och stärka och rätta till mig med en joggingrunda men ramlade framstupa bland läkarstudenterna på väg till skolan och skrapade armbågen och skämdes och tänkte att det var väl fan det är ju ingenting som funkar vad gör jag här vad gör jag här.

Men jag vet ju det innerst inne i alla fall.

Är i Argentina och känner mig inte längre som ett socialfall, har inkomst till och med säger CSN, och lägenhet, eller åtminstone nånstans att bo, och är inte ens särskilt alkoholiserad.

Läget är ganska stabilt. Mer säng och mindre bananflugor.

Ringer på ett rum, och en ganska vänlig kvinna frågar om jag är vegetarian. Nej, jag är svensk, säger jag, för jag tror att hon frågar om jag är italienska. Äsch då. Jag orkar inte skämmas ens. Gör man bort sig nästan dagligen får man lägga av att skämmas varje gång, och bara idag har jag redan tiggt busspengar av en främling och sedan stigit på fel buss. Främlingen hjälpte mig sen av vid ungefär rätt hållplats och gav mig sin mailadress. Har man blå ögon så har man. Det är så jag överlever.

Är inte längre kall och stressad och velig. Är bara invandrare. Fattar snart hur posten funkar också.

Om det finns sådana här enorma mängder bananflugor borde de ju snart drabbas av någon slags smitta och självdö hela flocken? Det är väl därför vi jagar älg? Vägrar hjälpa till att hålla beståndet nere på en hälsosam nivå.

alt.

Gett upp. Flyttar snart härifrån ändå.



För övrigt var Myrorna här och tog min säng så nu sover jag på golvet. Har druckit alkohol varje dag utom en sedan 36 dagar tillbaka (jävla tyskar, men det är självreglerande för nu tål jag inte mer). Misären är total, flyttar snart tillbaka till Argentina som i alla fall är tredje världen så att jag inte behöver känna mig så socialfall. Kärlekskrank och jävlig också. Håhåjaja.

Livet vrider sig runt sin egen axel. Jag förändras så snabbt att jag inte hänger med, glömmer ibland vad jag ska plugga och jag glömmer mest hela tiden att inte äta kakao och kött. Men så minns jag igen och då känns det fint att vara en människa med värderingar.

"Jobbig" är ett annat bra ord.

Allt ändrar sig så fort.

Det är skrämmande att det kan ändra sig så snabbt. Om ett halvår kanske jag har börjat knarka eller nåt. Om ett halvår kanske jag har gett upp min värderingar igen, eller blivit fullkomligt militant. Jag har ingen aning om vem jag kommer vara om ett år. Tänk allt jag kommer att veta då.

Vilken tur, vilken tur, att jag är 21 och det här är helt normalt. Vilken tur att jag är 21 och så ung att jag blir helt distraherad från de här stora livsfrågorna så fort det dyker upp en mörkögd kille med gitarr. Vilken tur att man kan vara så ung att man inte behöver oroa sig på allvar än utan bara kan se hur det går.

Min ungdom och min fertilitet håller mig vaken.

Bryr mig inte om att låtsas längre. Häller ut mig över internet. Den är för mycket som stockar sig innanför nyckelbenen. Vi skulle kunna kalla det kärlek men så ädla känslor överlever oftast inte midnatt.

Min kropp håller på att få spel för att jag får syn på verbet "avsluta" i min grammatikbok. Min kropp fattar inte vad som händer. Stackars lilla kroppen. Den får gå ut och springa i stället och lugna ner sig lite.

Till exempel börjar stackars kroppen spontant att vifta med händer och armar när jag mitt i den här härvan av obegripligheter inser hur långt borta du är.

Herregud. Sansa dig kvinna.

Har ägnat två hela dagar åt att se på dokumentärer. Jobbar på vad jag ska bli när jag blir stor, typ.

Sitter ofta och skriver ner vad jag ser på pendeltåget eller smarta funderingar som "måste hångla snart jag dör". Jobbar på min poesi, typ.

För två veckor sen målade jag om en gul moj till en blå våg men det blev inte så snyggt och dessutom gillar jag inte ens havet så det blev inte mer med det. Jobbar på min konst, typ.

Läser på om köttproduktion med hjälp av Jonathan Safran Foer. Jobbar på mina värderingar, typ.

Ute och går eller joggar på mornarna och äter ganska mycket ägg. Jobbar på min hälsa. Typ.

Ska få besök.

Har till och med flygbiljetterna redo och sedan blir det BERLIN och HAMBURG och GITARRER och CERVEZA ALEMANA och långa ljusa EUROPEISKA NÄTTER.

Har till och med flygbiljetterna redo och börjar fatta att det här händer.

Och sedan blir det mer flygbiljetter och BUENOS AIRES och ännu längre mörka VÅRNÄTTER och så sommar igen och HETTA I NOVEMBER och sen blir det CHILE och tillbaka och en himla massa MUSIKER överallt och FERNET och PASTA.

Och får jag bestämma just nu följer vi upp det med en SKABBIG LÄGENHET i Tyskland och BRÖLLOP i Italien och två SÖTA BARN i Sverige och FAMILJESEMESTRAR i Argentina. Men det är nog att gå händelserna en smula i förväg.

Sitter hemma hos pappa och Yvonne och gör INGENTING. Klockan är strax över tolv, räknar jag ut, eftersom min datorklocka som går på argentinsk tid står på sju. Jag skulle klippt gräset men det är fortfarande lite fuktigt, och förresten räknas det inte som att göra någonting om det är det enda konstruktiva man uträttar på tre dagar.

Anlände utmattad och smutsig och med bagaget kvar mellan Grönland och Peru. Ramlade rakt ner i Sverige med vykortsvy över sjön och kossorna och sov i tre dagar. Detta är ett andningsuppehåll.

Senaste halvåret har kört på i ilfart. Sladdade genom hela våren. Nu är det precis mitt på året och jag är precis mitt i mitt livs mest spännande period, och jag har halvtidsvila innan andra delen sätter igång. Den står och hägrar strax efter helgen och innehåller fem länder och en storflytt och en utbildning och sju miljoner saker att göra (och jag har lust med dem nästan allihop).

Men tills vidare läser jag deckare i Yvonnes t-shirt. Plockar smultron. Dricker kaffe och petar med tårna i gräset. Paddlar kanot med pappa. Svarar inte på mail. Har semester.

Exakt en månad sedan jag uppdaterade min blogg. Mest för att allt som skett däremellan är censurerat.

Det där lät ju jävligt dekadent och spännande.

Fast jag har censurerat inte så mycket plantorna som växer på balkongen eller flaskorna som verkar växa på köksbänken, eller klubbarna jag aldrig går till eller festerna där folk vänder skivor, faktiskt, bokstavligt talat. Jag har censurerat att stå och hacka grönsaker finito och att promenera runt bland bokaffärer och en väldig massa kamomillte.

Jaja.

Snart är det slut. Lite semester först och sen är det slut. Och jag har lärt mig kanske tre saker om vin och två saker om kött och någon enstaka om afrikansk funk och miljoners miljarders saker om livet.

Och ett språk. Som jag kanske kunde innan på sätt och vis men på vilket jag nu lärt mig säga dumbom och nysa och du går mig på nerverna och stenad och gud som jag kommer sakna dig.

Och så har jag lärt mig att tvätta för hand och laga mat på gasspis och att äta majs och att cykla på vänster sida och koka kaffe och åka buss. Och det är inte ens det viktigaste.

Står på Niceto och plötsligt är jag integrerad. Står där och pratar och skickar ett glas fernet vidare, för det är så vi gör, vi delar ett glas fernet. Står där och tänder en hemrullad cigarett, för det är så vi gör, vi rullar våra egna cigaretter. Står där, som en i gänget liksom, utan att jag ligger med någon av killarna där eller går i samma klass som någon av tjejerna, nej jag är bara med, som en i gänget liksom. Klockan är tre eller sådär och jag är inte trött, för klockan tre är inte särskilt sent, och jag sörplar i mig en fernet men jag är inte full, inte full så som de där svenska tjejerna i baren, och jag säger Gabi, kom igen, försök med henne där, för jag är inte som dem, jag är integreeeeerad. De andra skandinavierna, mina klasskompisar, är på Roxy, säger jag, och jag säger Roxy med rullande r, och får svaret tillbaka att, Roxy, qué mierda, och jag håller med fast bandet som spelar på Niceto är una mierda det också, men jag är i alla fall inte på Roxy för jag är integreeeeeerad.

Vad gör jag?

Jag vill inte åka hem.

Tänk: ljudet av regn som droppar på balkonggolv. Trafikbruset verkar mer dämpat. Det är lite mörkt fast det är dag. Åskan mullrar fast långt bort.

Ett kök med orangea bord och fyra tysta personer med varsin laptop. Vi har lite papper utspridda, några kompendium, pennor, anteckningsböcker, fast också allihop med facebook uppe som en flik i webbläsaren.

Tvärsöver har vi köpcentret. En röst ropar "Babylon!" i mitt huvud. Man ser rakt in i Levis-butiken där jag köpte mina jeans som sedan visade sig nästan helt säkert vara tillverkade av slavarbetare. Men vinterkollektionen ser snygg ut i skyltfönstret. Rösten i mitt huvud ropar "Djävulen!", och jag har inte blivit religiös men fått nya metaforer för mina frestelser.

Allt är lugnt och blött och dämpat. Bestämt och fastslaget. En sådan här torsdag finns det rätt och fel och det är ganska enkelt.

Dricker te. Lyssnar på Bon Iver. Ögonkontakt.

En låt passerar. Det blåser lite från den öppna balkongdörren. Jag tittar på taken.

Vad vill du göra idag?
Jag vet inte. (Jag svarar alltid "jag vet inte" först.) Jag är nöjd.
Det är fortfarande tidigt.

Ja, det är fortfarande tidigt. Teét är fortfarande varmt och vinden är fortfarande lite lite kall. Jag har fortfarande inte sett mig i spegeln och orden kommer ut i fel ordning och med fel ändelser. Försöker komma på hur man säger att det här känns som ett undantag, en tid i mitt liv som inte existerar egentligen, något jag får vara med på av anledningar jag inte riktigt förstår.

Tystnad. Nytt spår. Ögonkontakt.

Snart blir det höst. Men inte idag.